Natten har varit jobbig. Inte alls sovigt som man ska och vaknat av att tårarna rinner, jag kan inte stoppa dom.
Prata med han för en stund sen men vet inte om det kändes bättre eller sämre?
Vill så gärna prata med han men vet inte vad jag ska säga, vill kunna påverka men det kan jag ju inte.
Varför händer det alltid mig? Varför kan jag aldrig få vara lycklig?

Trodde jag hade hittat världens kap. Och det hade jag väl igentligen men det var fel tidpunkt i livet som vanligt.
Snällare och trevligare kille får man leta efter och det hoppas jag han vet.
Mår jätte dåligt över det här och det gör nog han också men det känns faktiskt bättre att det kom nu än att jag skulle vänta i ovishet ännu längre.

Ett uppbrott är alltid väldigt jobbigt men tyvärr ett måste. Problemet är att det känns inte som ett uppbrott utan två stycken.. Vi hade i och för sig inte varit tillsammans så länge även om det känns så.

Vill inte förlora mina vänner också men vet inte hur jag ska bete mig.

Älskar er båda två så himla mycket..