Idag är det ett helt år sedan min älskade mormor somnade in. Jag kan knappt förstå det och ibland är det så himla overkligt och jag inbillar mig att du bara är på semester.
Jag tänker ofta på henne och vill bara kunna ringa henne för att höra hennes röst. Min mormor var väl igentligen som de flesta mormödrar men inte för mig. För mig va hon aldeles speciell och bara min mormor. Jag älskade hennes tjatt och förmaningar för jag visst att hon inte menade något illa.
Vi hade ett särskillt sätt att prata med varandra hon och jag. Vi va ofta tuff i ordvalet lät nog inte alltid så snälla. Jag mins särskillt den dagen kort innan hon somna in då hon sa till daniel att han aldrig kommer stå ut med mig ändå. Jag skratta gott och sa det ska vi bli två om, vänta bara ska du få se. Än så länge står han ut med mig och det tror jag hon också visste.
Jag prata alltid med mormor ett par gånger i veckan och va så ofta jag kunde och hälsa på. Vi bakade, fikade och pratade en massa. Jag försöker hålla uppe mormors gener och baka och laga mat, har fått många av hennes grejor och det är jag jätte stolt över.
Jag vet att det va bäst för henne att få somna in när hon gjorde det och just då kändes det väldigt skönt. Nu är man mest självisk och villa ha tillbaka sin mormor. Det är så mycket jag saknar med henne.



På mormor och morfars guld bröllops dag



Älskar dig så min underbara mormor! <3